☆

Kapittel 1. Början på Berettelsen.


"Jag känner mig som en halv person, med en halv själ. Ibland kan jag känna att de finns någon mer där ute, som är precis som jag, som är halva jag, å halva min själ."
De är början av denna berättelse, om en flicka som har i hela sitt liv haft en kännsla av att de finns någon mer där ute, någon där ute som är hennes andra halva. Å denna flickas namn är Natacha Strandech, å hon har nu left i 20 långa liv, med denna kännsla inom sig. Men när hon precis fyllde 20, så orka hon inte känna sig halv mer. Utan hon börja söka om tvillingar, å olika sådanna. Å de är här min berättelse börjar...

Jag sitter vid min dator, å studerar om tvillingar å enäggstvillingar. Å jag har nu kommit fram till att enäggstvillingar, de växer i mammans mage i samma ägg. Å när de kommer ut, är de som ett, fast dom inte alltid sitter ihop. Så jag börjar fundera om de kan vara så med min halva. Men hur ska jag få tag på denna person. Personen kan ju vara vart som hälst. Men om jag känner detta känner inte personen samma sak ? Min mamma har oxå alltid berättat när jag har förklarat detta för henne: Din tvilling dog i min mage. Din syster försvann i bilolyckan vi var med i när ni låg i magen. Men du klara dig, å de var ett mirakel.
Men de jag inte kan förstå, är varför jag känner att hon lever än. Hon som är min tvilling. Å om vi nu var enäggstvillingar, då borde ju båda ha dött. Men så kom jag fram till oxå att tvillingar kan oxå känna av den andra, fast inte lika säkert. Så de kan ju vara så att jag har en tvilling där ute i världen någonstans, elr har mamma rätt? Men nu orkar jag inte känna halva mig mer, inte i flera år till. Nej nu ska jag ta reda på varför jag känner detta. Min tvilling kanske behöver hjälp, elr, hon borde ju känna som jag, å de borde ju betyda att hon oxå vill veta.

Men efter att ha studerat i flera timmar blir jag trött, å stänker ner allt jag har gjort, å sparar dokumentet med allt jag har skrivit, punkt för punkt. Sen stänger jag av datorn, å lägger mig i sängen. Min mamma kommer in, som alltid i 20 år. Han sätter sig vid mig i sängen, å ler. Jag ler lite försiktigt tillbaka.
-  God natt min prinsessa, säger mamma å klappar mig på kinden.
Nej mamma kan aldrig lära sig att jag inte är ett barn mer. Hon säger: För mig kommer du alltid att vara min lilla prinsessa. Å hur jag än förklarar å säger hjälper de inte. Å jag har givit upp. Så jag låter henne säga de, så länge inte mina vänner är hos mig, å de har hon kått med på.
- God natt mammi, söger jag tillbaka.
Mamma ger mig en puss på pannan, å går sen ut ur rummet å stänger dörren, fast låter de vara uppet lite så min hund Eragon kan komma in. Å de gör han alltid när mamma har gått. Å samma i kväll, han hoppar upp i sängen å lägger sig bredvid mig under täcket. Nja han är inte nån liten hund, så han tar upp lika mycket som jag. Han är en sådan ras som heter typ slädhund, å är svart vit med blåa härliga ögon, som himmelen. Å jag fick honom när jag fyllde 16 år, för mamma å pappa trodde att de skulle hjälpa mig med min försvunna halva. Men de fucknar inte. Men jag älskar honom endå. Men iaf, sen när Eragon har lagt sig till rätta, å givit mig en blöt slick över hela ansiktet somnar vi.


Fortsättning följer... På kapittel 2.