Nu har jag gjort det...
publicerat i
Nya;
Han skulle ringa mig idag. För att han ville visa att han kunna hålla de han håller. Vå slog vad. Men inte kunna han det heller. Han skicka ett sms till mig, och han skrev att han var på väg till Estland... Först tänkte jag inte mycket på de. Men så kom jag på, varför kunna han då inte ringa tidigare? detta sms fick jag kl: 18:24, liksom. Så jag bidde ledsen igen, och ligger vaken nu för tredje natten i rad för denna gubbe! Så jag orkar inte mer. Men efter som han skrev att han skulle dit (om de nu är sant, han har ljugit om vart han är förr) så kan jag inte ringa. Så jag skicka sms, och skrev sådant:
Sms 1:
Kl 01:44.
Hej. Nej vet du va. Du behöver inte ringa. För du svek mig. Å jag orkar inte vara ledsen mer, för en som ska va min far, men beter sig dock inte som det... Jag orkar inte leva i 20 år till å hoppas att du kan bli min far, inom mig. Du står som min far på papper. Men i mig är du inget. Jag har försökt att få in dig. Men du sårar mig, så jag orkar inget mer. Men va ej orolig jag har en man i mitt liv, som är fadern inom mig. Kanske inget du vill höra. Men de är du som har gjort fel, inte jag... Lev lyckligt med din sambo... Mig slipper du nu.. Hör aldrig mer av dig.. Du finns inte i mitt liv, å har aldrig gjort...
Sms 2:
Kl 01:51
Nej min mamma har inget med detta att gö. Detta kommer från mig. För de gör ont. Okej, detta gör ont med, men jag har försökt. Men de går inte. Så bli inte sur på min mamma, detta är mitt egna val, de är nå jag känner inuti mig. Så hej då...
Japp, de bidde två sms, för jag kom på att han kan ju börja skylla på min mamma, som alltid, så därför skrev jag de sista sms, och hoppas han inte ringer henne och bråkar....
Men nu våga jag göra detta iaf. De va jobbigt. Jag låg länge å undera om jag skulle skicka. Men tänkte på mitt bästa nu. Inte på hans, som alltid förr. För jag har ju försökt, verkligen. Men alla misstag han har gjort, och allt han har sagt, som är knappt så man kan tro de själv, så vill jag inte ha han i mitt liv. Skulle va lyckligare så.
Okej, de känns ju jobbigt, för han är endå den mannen som har hjälp mamma att få mig till. De är han ju. Men liksom, han känns ju inte som min pappa inom mig, alltså jag kan inte ens säga pappa till han, utan att de känns fel. Men när jag säger pappa/pap till Mats, de känns perfekt...
Men ja, nu våga jag avsluta de kapitlet, de är ju en början...