i kroppen på en. Och tankar snurar runt i huvet "tänk om... tänk om.." Jag vill inte vara ensam, vill absolut inte vara rädd. Denna krypande känslan och tårarna som rinner, de är plågsamt... Gillar inte alls detta...Vad ska jag göra, hur ska jag reagera, hur ska jag å bort detta?
Jag önska nu så att man inte bodde själv. Att man skulle kanske va liten igen. För när man va liten, bodde man hos sin mamma. Man kunna sätta sig och gråta, och de kom alltid nån å trösta en. Och om man var rädd, fanns de alltid nån som beskydda en.. Men nu, om man gråter, kommer ingen, om man är rädd, är man fånig, varför blir de så för man blir äldre? :/
Och nu är de dessutom natt, mörkt, regnit, och eländigt... Gillar då inte alls detta... Om man bara kunna ringa nån, kan kan jag ju, men känner att jag inte vill störa för en sådan sak. Dessutom, hur skulle de hjälpa? Känner ju då rädslan igen sen när man lagt på :/
Fy för rädslan!
Ja du vet ju vart du har mig!
Kram från Bella.. =)