Jo då, känslorna ska man ha inom sig. Inte säga ett ord. Slutar alltid illa. Ja alltid.
Varför kan jag aldrig lära mig det!?
Varför ska jag alltid öppna min dumma mun, och berätta sanningen!?
De slutar ju endå med att jag blir lämnad kvar.
Men varför, vad är de jag gör?
Jag gillar inte alls detta. De gör så ont.
Ska sanningen göra ont?
Varför ska jag bli kär, vill inte bli kär!Jag gillar inte att tro att de ska sluta så här.
Jag har lovat mig själv att inte få mitt hjärta krossat.
Men du fick mig att se och hoppas.
Jag känner att du är min andra halva som kan få mig hel.
De är ju du som alltid kan få mig att le.
Jag ligger i min säng, men jag kan inte sova.
Du finns i mitt hjärta, du finns i min själ.
Jag minns våra stunder, fast de endå har vart korta.
Och jag vet att vi inte ses så mycket.
Men de känns som om jag har känt dig hela livet.
De är skrämande för mig, de är de.
För alltid så har de tatt tid innan denna känsla har kommit.
Men jag ser och känner att de är nå speciellt med just dig.
Men känner du verkligen som mig?
Åh, jag önska du kunna känna precis de jag gör.
För då kunna du förstå...
Hade de vart bättre om jag vore tyst?Och tiden hade visat vad vi velat, funkar de så?
Och hur blir man tillsammans, hur vet man att man är ett?
Jag önska man vore liten, så man kunna fråga chans.
Men nu om jag skulle de, skulle du skratta och gå,
elr bara gaa och stå?
Jag förstår mig inte på detta med kärleken.
Förstår mig inte på hur man ska göra, elr visa.
Jag vill inte skrämma dig, vill aldrig såra dig.
Och du ska veta, jag gillar allt jag ser hos dig.
Ditt Indre, utseende, och ja ditt leende.
Jag hoppas att denna saga endå får ett lyckligt slut.